Om oss - Marika
Marika Franzén
Jag föddes 11:e Februari 1970 på Karolinska sjukhuset, Solna, i Stockholm.
Med Plummer hoppade jag till en början och provade sedan på det mesta. Vilket slutade med Western.
Fia har visat sig vara en riktigt go liten häst som ställer upp bara man är bestämd själv.
Jag föddes något för tidigt och var ända upp till skolåldern under alla vikt-och längdkurvor. Tyvärr har jag tagit igen det men man skall ha mål även för sig själv har jag hört så då har jag lite att jobba med även där.
Jag är uppvuxen i Huddinge strax söder om Stockholm och mina föräldrar lät mig ha djur, under protest, tidigt i livet. Men jag fick vänta med min bekantskap med hästar till jag passerat 10:års dagen.
"Karriären" började på Sundby Ridskola i Huddinge och var väl inte så lysande direkt.
Jag har senare förstått att just det sätt man hanter hästar och sättet att lära ut ridning inte passade mig något vidare.
Efter nionde klass, när man ska plugga på gymnasiet, började jag jobba med hästar på ett stuteri i Odensbacken. Jag lärde mig massor där. Allt det där som behövs för att kunna umgås med hästar i en daglig verklighet. Från Björnhovda Stuteri fick jag med mig erfarenheter och vänner som osökt ledde mig till Håtuna och Adlers träningsstall för galoppörer.
Där fann jag mitt livs kärlek i hästväg. Ett engelsk fullblod på 164cm i mankhöjd, nervös och onåbar. Träningen passade inte honom och han bröt ner båda böj senorna i skenbenen fram. Fullständigt knäckt och uppfodrad som en luftballong hamnade han i min vård sommaren 1987. Till hösten sedan skulle han säljas.
Han hade då levt ett hästliv en sommar och ingen ville ha honom. Jag drog ner foderstaten på 12 kg havre och 5 kg hö till utevistelse dygnet rynt, lite korn och obegränsat med hö. Så till hösten var han tunn, lugn och utan skor. När han inte gick att sälja så var det bara slakten som väntade. Jag lånade pengar av min pappa och köpte honom för slaktvärdet, den absolut bästa vän jag någonsin haft,PLUMMER xx.
Jag köpte en kompis att luffa i skogen på och att skämma bort med morötter och pussar men han har givit mig så mycket mer. Några års rekreation och sedan var kämparglöden i gång i hästen igen.
Vi har hoppat på Lätt C:nivå.
När dressyren började sitta var det kvarka och A2 överallt så alla tävlingar jag anmälde oss till blev inställda.
Terrängritten var kul men det var jag som fegade ur. Distansritt var däremot buskul. Men med Western ridningen hittade vi hem. Detta var vår grej. Vi har tävlat massor under ett par år i Stockholmstrakten och det har varit otroligt roligt att jobba med denna häst. Han ger inget gratis men gör man rätt blir det rätt.
Sedan insåg jag att jag ville rida mer, mer än vad en häst mår bra av.... Summan var att jag behövde en häst till och då köpte jag en "påläggskalv" 1997. Det blev en Amerikan Paint Horse Breedingstock, FIA.
Sedan är det ju så att mycket vill ha mer......
1998 köpte jag Quarterstoet BF OLIVIA och hon hade NEEMA vid sidan.
År 2000 i December flyttade jag till Norrtälje.
2001 betäcktes OLIVIA med Quarterhingsten DOC´S TIVIO ZAN och resultatet blev "JULIA". Sommaren 2003 betäcktes OLIVIA, FIA och NEEMA med samma hingst.
OLIVIA fick ett hingstföl ELVIS 31/3-04 och FIA fick sitt första föl 6/4-04, WILMA och NEEMA födde ett litet lockigt stoföl som heter ZAN´S CURLY EMMA. Sedan har det rullat på med hästar både egna och träningshästar.
Jag bor på våran lilla gård i Roslagen min man Micke, våra djur och framtidsdrömmar.
Under många år nu har jag varit verksam som WRAS (Western ridningens riksorganisation i sverige)domare och dömt framförallt nybörjar tävlingar/klasser, D-nivå. Men det har även blivit lite lokala tävlingar, C-nivå. Detta har fört mig till Gotland, Östersund, Piteå, Charlottenberg, Dalarna bara för att nämna några. Och givetvis har jag dömt en hel del tävlingar runt Stockholm eftersom det är där jag bott hela tiden. Nu känner jag att jag vill lägga min tid på mina egna hästar, elever och egen tävling så jag gör nu ett litet "brake" i domar "karriären".
Sedan starten med Westernridning har jag alltid haft ett stort intresse att hjälpa andra med sin ridning och gjorde detta länge utan att förstå att det är detta jag vill ägna stora delar av mitt liv till. Det är underbart att ge ryttare och hästar "nycklar" som för dem vidare. Men jag har tillräcklig med insikt över mina egna begränsningar så när inte jag kan hjälpa så säger jag ifrån.
Tyvärr har jag upptäckt att både tränare och ryttare ofta söker den snabbaste och kortaste vägen till framgång och OFTA leder den till en kort framgång och en lång rehabilitering efteråt. Detta är ett koncept jag inte tror på. Jag jobbar långsiktigt och bygger från grunden och går inte vidare förren det jag söker sitter där det ska. Tråkigt tycker vissa..... men det är min fulla övertygelse....